När du gjort klart för dig ungefär hur händelseförloppet kommer se ut är det dags att portionera ut uppgifterna, likt exemplet ovan – men – med en tidsram. De klassiska “vem, vad, när, och hur” är bra verktyg för att skapa specificitet kring målsättningarna, vilket är vårt bread & butter för att målsättningarna ska vara användbara.

Det som är hela nyckeln till att göra effektiva målsättningar är egentligen att vara specifik – desto mer abstrakt en uppgift är desto svårare är det att greppa när och vad det är som faktiskt ska göras. Exempelvis den där tentan i slutet på kursen, eller examensarbetet som inte ska in förrän i slutet på läsåret – långt bort och dessutom väldigt stora koncept. Det svåraste i hela processen är alltså att göra funktionella delmål som ska berätta vad du ska göra här och nu, och vad som händer på vägen.

Hur vet man när delmålet är avklarat? Kan du -inte- besvara den frågan så har du inte varit specifik nog. Det kan vara så simpelt som “läst klart kapitlet”, “skrivit minst 500 ord”, “besvarat uppgift 1-10”; så länge du har något mätbart du kan checka av. En vanligt modell för att konstruera specifika mål är S.M.A.R.T.E.R.-goalsetting:

S – Specific

M – Measurable

A – Action-oriented

R – Realistic

T – Timed

E – Evaluated

R – Reviewed

Där representerar egentligen E och R en feedback-loop för att se över och revidera målsättningarna allteftersom behov uppstår.

Självklart går det att fördjupa sig ytterligare kring detta, det finns en mer nyanserad bild av hur man kan göra målsättningar för dem som är intresserade. Men grundprinciperna är att bryta ner uppgiften och vara specifik, allt för att minska trösklarna och göra uppgiften till något greppbart.